Annons
Annons

Hurudana äro japanerne!

Call me Tina! Journalist på studiebesök om att ha större bröst och blond peruk.

                                                  Call me Tina!

I förra veckan föreläste Charlotte Signahl och jag i Sandviken för Sandviks kvinnliga nätverk. Lotta och jag har väldigt kul ihop och på vägen tillbaka till Stockholm frågade hon om jag hade lust att äta middag med några japanska journalister samma kväll?
– Öh, va … jovisst, men jag kan inte japanska … vet dom att jag kommer?

Journalisterna var inbjudna av Svenska Institutet för att lära sig om hur vi i Sverige ser på jämställdhet. Sverige är känt för att vara världens mest jämställda land även om vi som jobbar med frågorna vet att det inte är så. Lottas bidrag var att prata om Berit Åhs härskartekniker över en bit mat på en restaurang ute på Djurgården. Och Institutet tyckte att jag kunde haka på …
– Och dom har tolk med sig, förtydligade hon.

Jag känner inga japaner, men jag ju fått lära mig att japaner är konstiga människor! Dom ler alltid, dom säger aldrig vad dom tycker och man ska hälsa på ett speciellt sätt. Åsså har dom geishor som serverar grönt te åsså begår dom harakiri om dom tappar ansiktet. Det finns till och med kurser i ”Hur man umgås med japaner”.
Tänk om dom tar livet av sig när dom träffat mig …

Lotta och jag var på plats före den japanska delegationen som bestod av tre journalister från tre stora Tokyotidningar, en tolk och två personer från Svenska Institutet. Det började med att vi försökte få tolken att förstå vad de olika rätterna på menyn innehöll. De beslöt sig för att prova – alla förrätterna. Det var mycket fisk och det var mycket uppskattat. Sedan beställde de in svensk husmanskost – och smakade artigt på allt utom köttbullarna med kokt potatis och brun sås.

När delegationen ätit och fått i sig lite vin var deras uppträdande förvillande likt vårt. Och med ytterligare lite vin är jag övertygad om att vårt språk hade varit förvillande likt deras.
Efter ett par glas vin visade det sig att alla inblandade kunde engelska.  Nåja, engelska är kanske att ta i. De flesta människor kan ”dålig engelska” och snart gick konversationens vågor höga runt bordet – på dålig engelska.

Det som började med ”Goddag” och artiga fraser om Stockholm, Sverige och vädret, tog snabbt vägen via skratt och prat om allt möjligt. Lotta gav dom en god insikt i vad härskartekniker går ut på, hur de funkar och hur de används. Och inne på det spåret är det nästan omöjligt att inte komma in på jämställdhet och värdegrund.
Pappaledighet existerar inte i Japan och dom betalar skyhöga avgifter för att ha sina barn på förskola så att dom kan jobba trots att de är kvinnor …

Att jag var där som Sara bidrog förstås till konversationen. Dom hade aldrig sett och ännu mindre pratat med en transperson. Jag gav dem en snabböversikt vad det handlar om och hur jag lever mitt liv. Konversationen breddades ytterligare till att även omfatta kön, könsgränsöverskridande, varje människas rätt att vara olik och rätten att definiera sig själv.
Jag kom osökt in på ”Cosplay” och ”Crossplay”. Det var en märklig känsla att berätta för japanska journalister om japanska företeelser.
Dom hade inte ens hört talas om Yohio trots att han påstås vara jättestor i Japan …

Kvällen slutade med att chefen för veckomagasinet ”Nikkei” i Tokyo provade min peruk och mina bröst. Och plötsligt var det som att prata med vilken svensk journalist som helst i Sverige.

Den kvällen lärde jag mig att japaner är som svenskar fast mindre och Sverige är som Japan fast större. Japan har 13 gånger fler invånare än Sverige på en betydligt mindre yta. Och dom har precis som Sverige, problem med att en krympande befolkning ska försörja ett ökande antal pensionärer.
Men när det kommer till kreativitet, kvalitet och en massa annat, så tänker vi ungefär likadant.

Någon som vill gå en kurs i hur man umgås med japaner?

LÄS OCKSÅ

(48)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar