Annons
Annons

Jag och nazisterna

Den fina lilla staden Traunstein vid foten av Alperna i södra Tyskland

Jag har nyss sett alla tre avsnitten av den välgjorda tyska serien ”Krigets Unga Hjärtan” på SvtPlay, och minns en episod som utspelade sig när jag jobbade med Joe Schwartz orkester i Tyskland, september 1974.

Vi hade jobbat en månad i Helsingør och nu skulle vi jobba två månader på en restaurang i Traunstein. En fin liten stad i det sydöstra hörnet av Tyskland, vackert belägen vid foten av alperna.
Jag minns att folk var väldigt trevliga och tillmötesgående. Efter en månad med bandet hade jag fått lagom ordning på min skoltyska och kände mig nöjd med livet. Vi bodde allihop i en lägenhet rakt under restaurangen. Jag delade ett stort rum med två musiker.

Söndag, som var vår lediga dag vaknade jag tidigt på morgonen av taktfast stöveltramp och manliga högljudda röster.  Vad i all värden är det som pågår i restaurangen? tänkte jag och gick för att kolla.

Till min iskalla förfäran upptäcker jag att restaurangen är fylld av tyska soldater med hakkors på armarna. De sjunger ”Horst Wessel” och ”Wir Fliegen gegen England” samtidigt som de marscherar runt borden och gör Hitlerhälsning. Jag blir kallsvettig och rädd för att ha sett något jag inte borde se drar jag mig tillbaka och rusar ut på gatan för att se om någon fler upptäckt vad som pågår i den stängda restaurangen. Där står militärjeeparna i rad utanför krogen och schäferhundar sitter kopplade i krokar i väggen.

– Var har jag hamnat? Vad är detta?

Jag väcker de andra musikerna som försöker lugna ner mig.
– Det är bara nazisterna som har söndagsträff. De möts här förmiddagen och sen drar de upp i alperna och övar. De kan ibland vara fler tusen som övar tillsammans. Jag blev inte lugnare av deras ”det bara är så”-attityd. Alla vet tydligen om det och tillåter det att hålla på!
Stöveltrampet och sången avtar, precis som musikerna sagt och nazisterna drar upp i Alperna med sina jeepar och hundar.

På måndagen ska jag köpa ett par congas och känner omedelbart igen den leende säljaren i musikaffären. Han var en av dom! Jag vet inte vad jag ska säga och lämnar butiken.
Jag måste ha något att dricka och går in livsmedelsaffären bredvid. Innehavaren, som var en av de gemytliga stadsbor som först välkomnat mig till Traunstein – var också en av dom!

Jag vill inte på något sätt vara en del av detta och säger upp mig med omedelbar verkan.
– Det får du inte, svarar Joe, du stannar tills jag bestämmer att du får sluta!

Jag stannar hela veckan men söndag morgon, innan de andra har vaknat och innan nazisterna börjat, smyger jag mig upp. Tar försiktigt min väska, som ligger färdigpackad under sängen och smyger upp i restaurangen. Jag packar ihop mina trummor och bär ut allt på gatan. Jag stoppar en taxi som kör mig till stationen och tar första tåget till Hamburg. Från Hamburg ringer jag hem och berättar att jag är på väg hem.

Jag ryser fortfarande när jag tänker på alla trevliga människor i Traunstein som välkomnade mig med öppna armar och varma leenden, men som levde med en avskyvärd syn på människor.
– Hade de inte lärt sig någonting?

Vi svenskar var ju väldigt protyska före andra världskriget. Vi var världsledande på rasbiologisk forskning och väldigt många delade Hitlers syn på judarna.
Vi är fortfarande sämst bland jämförbara länder att integrera människor från andra kulturer och trevliga människor med en otrevlig människosyn tillåts ta plats i riksdag och kommunfullmäktige …
– Har inte vi heller lärt oss någonting?

Vännerna i ”Krigets Unga Hjärtan” och Joe Schwartz orkester anno 1974

LÄS OCKSÅ

(28)
(0)

1 kommentar

Annons

Senaste från Allas

Laddar