Annons
Annons

Sara på Svartkrog

Visby

Almedalen är en öppen plats, kanske världens häftigaste demokratiska plats, där vi kan träffa ministrar och prata med beslutsfattare.

Den gamla medeltida hansastaden Visby är dessutom en fantastiskt vacker stad att promenera i. Välbevarade stenhus och gamla ruiner som ligger utmed branta slingrande kullerstensgator, lummiga innergårdar, fina stentrappor, vacker arkitektur, fantasifulla fönster, gamla hantverk. Listan på unika sevärdheter kan göras oändlig.

Under Almedalsveckan träffade jag många intressanta människor och besökte många intressanta seminarier. Jag träffade människor i rullstol som skumpade fram på kullerstensgatorna och förtvivlat försökte ta sig in på olika seminarier. Jag mötte blinda som sökte sig fram på pitoreska gator utan trottoarkanter.

Jag hade turen att bli inviterad av Iris att äta lunch i fullständigt mörker. Svartkrogen som drivs av Almåsa hade öppnat en tillfällig filial i Visby och jag tvekade inte att tacka ”ja” till deras inbjudan. Att under ett par timmar förlora synen och enbart förlita mig på hörsel, smak och känsel var en helt ny upplevelse.

UV-foto12
Bilden är tagen av Jonas Borg med en IR-kamera (IR= InfraRött).

På Svartkrogen jobbar blinda människor. Jag som är van att hjälpa människor fick nu hjälp av de jag brukar hjälpa. Det kändes märkligt nog väldigt tryggt att bli hjälpt av en person som inte kan se någonting. Begreppet ”en blind hjälper en annan” fick en helt ny innebörd för mig.

Jag fick tips och råd av mina ledsagare hur jag skulle klara mig genom lunchen.
– Maten står på bordet. Var försiktig så du inte sätter handen i maten när du sätter dig.
– Prata så att din omgivning vet att du är där! Hörs du inte, så finns du inte.
– Rör besticken mot mitten på tallriken när du söker efter mat, annars slutar det med att all mat ligger på bordet runt tallriken.
– Stoppa ett finger i vinglaset när du häller upp, så vet du när glaset börjar bli fullt.

Jag konstaterar snabbt att besticken ligger på en servett till höger om tallriken och det står en flaska vin och ett glas vatten framför tallriken.

Det kommer mer folk! Vi är 14 personer som ska äta lunch tillsammans, men jag kan inte se en enda av dom. Jag såg dom i foajen, men vem är vem och vem sitter bredvid mig? Jag minns några ansikten, men har ju ingen aning vilka röster som hör till vilka personer.

Vi presenterar oss. Håkan sitter till vänster och Ann till höger om mig. Efterhand blir jag allt säkrare och förslår en skål. Men hur klirrar vi med glasen när vi inte vet var de andra har sina glas? Det gäller ju att inte spilla på någon och var håller de som sitter mitt emot mig sina glas?

Ett intressant samtalsämne var förstås vad är det vi äter och dricker?
Vi konstaterar att det är potatis, rostbiff. Det ligger några skivor av något som kan vara rädisor och jag känner smak av rödbeta.
Är det rött eller vitt vin i flaskan? De flesta gissar rött. Några tycker vitt.
Ingen vann – det var rosé!

En annan intressant iakttagelse är att på Svartkrogen kan ingen se hur du är klädd, vilken hudfärg du har, hur gammal du är, vilka symboler du bär på, vem du pussar på, om du är kort eller lång, tjock eller smal? Eftersom våra diskrimineringsgrunder bygger på det vi kan se, är alla på Svartkrogen lika. Normen är att ingen kan se och det är istället hörsel, lukt och känsel som avgör hur du ska klara dig.
Som transperson är jag van att bli betraktad och ibland tillfrågad hur jag vill bli tilltalad. I mörkret är det ingen som ser hur jag är klädd och ingen som ifrågasätter hur jag vill bli tilltalad. Här är det enbart rösten som gäller.
LasseMaja skriver i sin bok att den enda som avslöjade honom under hela hans ”karriär” var en blind kvinna …

På eftermiddagen lyssnar jag på Charlotte Ohlson Bresciani som bröt ryggen när hon räddade sin son. Efter föreläsning bjuder jag på lunch, men det är inte lätt att hitta en restaurang i Visby där vi kan komma in med en rullstol. Till och med uteserveringarna har olika former av funktionshinder. Med förenade krafter, hjälpsamma gäster och serviceinriktad personal kan vi så småningom slå oss ner vid ett bord.

Mina intryck från Svartkrogen och lunchen med Charlotte kommer att sitta kvar i mig under lång tid, och jag har full förståelse för Lars-Göran Wadén som anmält Almedalen till DO.
– Hur gör vi en medeltidsstad tillgänglig för alla?
– Hur gör vi Sverige tillgängligt för alla?

Hur tänker du när du läser detta?

LÄS OCKSÅ

(179)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar