Annons
Annons

Att ”komma ut” – ett antiklimax!

Här kommer en transperson - vem bryr sig ...

Här kommer en transperson – vem bryr sig ..?

I maj 1998 är jag ute på stan som Sara för första gången i dagsljus. Jag är på en transträff i Porla när vi bestämmer att, imorgon reser vi in till Örebro.
Jag sover inte mycket den natten. Snurrar av och an, orolig för hur det ska gå.
– Nä, jag åker hem istället. Dom andra är mycket snyggare än jag. Tänk om någon känner igen mig? Varför gick jag med på detta!

Annons

När jag stiger ur bilen i Örebro tar det drygt 10 sekunder innan jag inser att jag är avslöjad och då händer … ingenting!
Jag blir jag nästan förbannad.
Där har jag suttit i garderoben och haft fördomar om hur folk ska reagera? Så händer det ingenting! Det kunde väl någon ha sagt!!!
Men vad trodde jag egentligen skulle hända, och var kom dom tankarna ifrån?

Man kan sitta i många olika garderober, men låt oss begränsa oss till gruppen transpersoner just nu. Hur många är vi? Frågan har stötts och blötts under alla år. Ingen sätter ju ett kryss i rutan för ”Transvestit!”
I Thailand, världens kanske mest transvänliga land, visade det sig för ett par år sedan, att 8% av de manliga eleverna på några av de största skolorna, definierade sig som transpersoner. Den norska forskningsrapporten ”Alskens Folk” 2013, berättar att en holländsk befolkningsundersökning om sexuell hälsa visat att runt 5% av både kvinnor och män känner ”ambivalens eller osäkerhet kring sin könsidentitet”. Holland och Sverige är nog rätt lika i det avseendet.

5 procent, hur många blir det på din arbetsplats eller på din bostadsort? I Sverige med 9,5 miljoner invånare blir det runt 475.000 personer … nästan en halv miljon!
Det innebär, att har du fler än 20 vänner så känner du, statistiskt sett en transperson. Varför vet du inte det? Har dom inte kommit ut? Eller har du inte välkomnat dom in?

– Vad ska andra säga när dom får veta? är den stora, allt överskuggande frågan.
– Har dom misstänkt något?
Det märkliga var, att när mina vänner och bekanta fick veta så hände ingenting av allt det negativa jag föreställt mig!
– Jaha, så trevligt att du vågar vara dig själv …
– Så snygg du är!
– Jättekul, att få lära känna en annan sida av dig …

Flera har intygat att det är som ett stort antiklimax.
Vi sitter i våra garderober och oroar oss hela livet hur det ska gå? Kommer jag att ha kvar mina vänner? Vad ska mina barn säga? Kommer jag att få sparken från jobbet?
Men när vi äntligen törs vara oss själva, så visar det sig gång efter annan att folk blir förvånade. Och sen händer det inte så mycket mer. Uppståndelsen lägger sig nästan innan den börjat och det känns tomt och nästan lite löjligt.
– Var det allt ..!

Omgivningen bryr sig i väldigt begränsad omfattning. Dom sitter ju i sina egna garderober och är rädda för att någon ska avslöja dom …
Men det kan hända att partnern känner sig lite lurad.
– Varför har du inte sagt något? sa min hustru,  tror du att du är gift med en dummis? Vi har känt varandra i 16 år. Trodde du verkligen inte jag skulle klara en sådan sak?
Men det handlade ju inte om henne – det handlade om mig. Om jag inte klarar att respektera mig själv, varifrån ska då tanken komma att någon annan ska klara det? Om ingen pratat om trans vid något tillfälle, hur ska jag då veta vad dom tycker?
Det kan ta en stund att få partner och barn, släkt och vänner med på tåget, men då får det väl ta den tiden då. Ingenting är förändrat mer än att de fått veta något de inte visste förut.

Och fortfarande är det alldeles för många som inte vågar ta steget. Bland unga transpersoner jag känner, är fyra av fem kvinnor och bland äldre är det precis tvärt om. Män är rädda att bli avvisade av kvinnor om de visar sig vara transpersoner. Myten säger att kvinnor vill ha ”riktiga män” och osäkra på vad uttrycket innebär, föredrar vi att lura omvärlden och skjuta upp beslutet.

Håll inte dina vänner inlåsta i garderoben i onödan.
Det vi alla kan göra är att prata med våra barn, vänner och jobbarkompisar om alla människors lika värde, värdighet, rättigheter och skyldigheter. Närhelst det dyker upp en tidningsartikel eller ett radio- eller tv-program om någon minoritet som du är ovan vid – lyft samtalsämnet!
Då ger du dig själv en möjlighet att säga vad du tycker. Och du ger samtidigt din omgivning en möjlighet att säga vad dom tycker. Och dina vänner som sitter i olika garderober känner att dom är välkomna in i gemenskapen som dom är, istället för som dom tror att du vill att dom ska vara.

LÄS OCKSÅ

(248)
(0)

1 kommentar

Annons

Senaste från Allas

Laddar