Annons
Annons

Jag är inte normal – jag är unik!

Jag är inte normal - jag är unik! skriker alla barnen.

Jag är inte normal – jag är unik! skriker alla barnen.

Måndag 16 september gjorde något jag aldrig gjort förut. Förskolechefen Lena Löfstedt hade hört min föreläsning och ville att jag skulle komma till Ursviksskolan utanför Skellefteå och föreläsa för deras barn och ungdomar från förskola till 9:an.

Annons

Jag föreläser allt oftare för gymnasie- och högstadieungdomar. Eftersom jag betraktar ungdomar som en prioriterad grupp har jag tagit fram en heldag för skolor som jag kallar ”Sara i Skolan”. Dagen var från början avsedd för gymnasiet, men den har visat sig funka bra för 8:or och 9:or också. Att föreläsa för ungdomar är min största utmaning. Det är både spännande och berikande – och efteråt har jag 20 nya vänner på Facebook.

Nu ville Lena att jag skulle göra något för de som var ännu yngre! Det har jag aldrig gjort förut. Vad pratar 10-11 åringar om och vad intresserar dem? Hur ser de på olikheter bland människor? Har de redan fastnat i samma fördomar som vi äldre eller vågar de fortfarande vara nyfikna? Och vad ska jag prata med 4-5-åringar om?

Lena och jag beslutar att jag ska föreläsa för 8:orna och 9:orna. De yngre ska jag utsätta för min uppenbarelse på något sätt. Lena gör upp ett schema för dagen. Jag ska möta 4:orna och 5:orna, 30 minuter var i deras klassrum. 5:orna och 6:orna ska jag mingla med i deras uppehållsrum.
Dagen därpå ska jag föreläsa för Lärarförbundet i Luleå på kvällen. Jag erbjuder mig att besöka förskolan nästa dags förmiddag, innan jag drar till Luleå

När det ringer in ger vi oss iväg till den första klassen. Jag tipsar Lena att ta med sin kamera eftersom precis vad som helst kan hända.

++klassrum2
När jag kommer in i klassrummet sitter 20 förväntansfulla elever i årskurs 4:a i sina bänkar
– Hej, säger jag och några av dem svarar. Jag måste få fart på dem på något vis.
– Nu ska jag säga vad jag heter och sen ska du skrika ditt eget namn så högt du kan. Okej?
Barnen nickar och ler.
– Jag heter Sara Lund, vad heter du?
Alla skriker med hög röst och skrattar åt effekten av att ha skrikit sitt eget namn i klassrummet. Ett gammalt trick, men det funkar! All blyghet är som bortblåst och vi kan börja prata. Vi pratar om allt möjligt, och för en gångs skull är det inte jag som pratar mest. Jag eldar på med frågor och alla är ivriga att berätta.
– Känner du någon som inte är född i Sverige?
– Är det bättre att vara kille eller tjej?
– Känner du någon som sitter i rullstol?

++grupp1
Jag undrar om barnen vet skillnaden på normal och unik?
– Vad betyder normal? frågar jag.
– Att man är som alla andra, svarar ett av barnen.
– Är du som alla andra? frågar jag. Är du som hon, och som han? Eller som han och som de två där borta?
– Nä, dom är annorlunda, sa barnet.
– Men är dom då inte normala? frågar jag lätt provocerande.
– Jo, men på ett annat sätt, svarar barnet och fnissar.

++grupp4
– Vet någon vad unik betyder? frågar jag.
– Det betyder att man är annorlunda, säger en flicka.
– Men om alla är annorlunda, då finns det kanske ingen som är ”som alla andra”?  säger jag och ler. Egentligen är du kanske unik? Du är kanske den enda i hela världen som är som du?
– Flickan nickar eftertänksamt.
– Är det nån fler som är unik? Är det någon mer som det bara finns en av i hela världen?
– Jag! skriker nästan alla barnen samtidigt och viftar med händerna.
– Jag tror att alla människor är unika, säger jag

– Är det någon här som har ADHD?
– Han där, säger alla och pekar på en kille längs fram.
– Har du ADHD? frågar jag och killen nickar.
– Vad är du bra på? frågar jag.
– Fotografera, svarar killen och ser genast mycket gladare ut.
– Vill du ta en bild på mig och allihop? frågar jag
– Ja, säger killen och alla eleverna rusar fram till katedern och gör sig klara att ta en gruppbild.
Jag säger till gruppen att skrika: Jag är inte normal – jag är uniiiik!
Och när ni säger ordet ”unik” ska ni sträcka ut armarna så här.
Killen ser lycklig ut och knäpper en bild, och en till, och en till med Lenas kamera.

++grupp2
Någon frågar om jag har peruk och jag frågar om han vill prova.
Plötsligt vill alla prova min peruk och kameran kommer fram igen.

++Samlingsbild1 ++Samlingsbild2

Både killar och tjejer vill prova min peruk.

Både killar och tjejer vill prova min peruk.

Innan vi vet ordet av har det gått 30 minuter och det är dags för nästa klass.

På lunchen kommer ett par tvillingar från Kongo fram och vill att jag ska sitta vid deras bord. Såklart att jag vill. Vi pratar om hur det är att vara tvilling och det visar sig att det finns fler tvillingar på skolan.

Efter lunchen minglar jag med 5:orna och 6:orna i skolans uppehållsrum. Nu dyker ”Norra Västerbotten” upp och det blir en trevlig artikel i tidningen dagen därpå. Först blir jag utmanad på armbryning och sen på pingis – som jag till min stora förvåning vinner.

++armbryt1
Efter minglet föreläser jag för 8:orna och 9:orna. De verkar inte vara lika nyfikna som de yngre eleverna och har inte så många frågor. Jag får många nya vänner på Facebook – och där har de hur många frågor som helst …

++grupp5
Vid 15-tiden är dagen i skolan slut för min del och jag är fortfarande förvånad att man kan få betalt för att ha så här roligt. Och nu vet de något som jag aldrig fick veta när jag gick i skolan – att alla människor är unika och att det finns sådana som jag.
Byter jag jobb fler gånger ska jag definitivt jobba med barn. Det måste vara det roligaste jobb som finns.

Och vår egen framtid befinner sig just här. Jag kan inte komma på något jobb som är viktigare! Att det är så få män som inser detta, måste vara ett av mänsklighetens olösta mysterier?

Läs oxå hur det gick när jag besökte Ursvikens Förskola.

LÄS OCKSÅ

(961)
(0)

4 kommentarer

Annons

Senaste från Allas

Laddar