Annons
Annons

Kulturkrock!

David med dagens fångst direkt från affären i Malmö.

Nu är vi inne i augusti och den månaden innebär en massa kulinariska läckerheter. Anita och jag avverkar dom i traditionell takt. Förra helgen var det hemfiskade kräftor hos och med goda vänner i Blekinge.

Annons

I går var det surströmming med goda grannar i Malmö.
I affärerna har det dykt upp en burk, som inte ser ut som alla andra. Man kan misstänka den för att innehålla vad som helst – utom surströmming. Vi som gillar suringen vet ju hur burkarna ska se ut. Och vad det ska stå på dom. Burkarna ska vara röda och gula. Och det ska stå ”Röda Ulven” och ”Oscars” och sånt på dom.
Burkarna ska inte vara svarta med guldbokstäver, vara inlagda av en göteborgare vid namn Mannerström och hävda att de förutom strömming, salt och vatten även innehåller kärlek.

Född nyfiken måste nykomlingen testas, men för säkerhets skull har värdparet Lena och Johan inhandlat ett par burkar av de traditionella sorterna också. Nu ska det festas och testas!

Mitt första möte med surströmming inträffade i Magnarp vid Skälderviken i Skåne i början av 1960-talet. Mina kompisar Åsa och Staffan kom från Piteå. Där äter man surströmming – oavsett var i världen man för tillfället befinner sig. De vuxna åt inomhus(!) och vi andra fick en burk att dela på utomhus. Det luktade förfärligt och eftersom ingen berättade hur den skulle ätas, lade jag upp en på tallriken och åt den med kniv och gaffel. Den upplevelsen fick mig att avstå från vidare försök tills jag träffade min hustru Anita i Skellefteå.

– Du bara MÅÅSTE prova! tyckte alla i hennes annars så trevliga släkt.
Jag gick baklänges fram till matbordet med mitt första försök i glasklart minne. Jag var helt upptagen med hur jag skulle klara mig undan situationen, när alla började visa och berätta hur den ska ätas. Det här var ju plötsligt något helt annat. Och det såg riktigt gott ut. Men mitt luktminne förde mig obönhörligen tillbaka till Magnarp.

Det smakade mycket bättre än första försöket, men det tog 4-5 år innan mitt Magnarpstrauma hade ersatts med en kulinariskt upplevelse från Skellefteå. Nu kan jag komma på mig själv med att längta och fråga ”När ska vi äta suring?” Och jag njuter redan vid tanken.

Jag tror det är så med det mesta vi är ovana med. Våra invanda programmeringar och vår medfödda misstänksamhet skriker NEJ! NEJ! till allt som är nytt och ovant. Såvida det inte händer på utlandssemestern. Då kan man till och med tänka sig att konversera ortsbefolkningen oavsett deras hudfärg eller religion. Ge det lite tid och lär känna och förstå vad det handlar om – och du får hundrafalt tillbaka.

Numera är surströmming inte längre enbart en norrländsk delikatess. Den finns och avnjutes även i de södra delarna av landet även om det fortfarande finns en och annan traditionsbunden medborgare som tycker det är fel att blanda kulturer på det där viset.
– Låt oss slippa surströmmingar i södra Sverige! Här äter vi pizza och spagetti och annan normal mat …

För dig som inte vågat prova säger jag bara en sak: Prova! Men gör det i rätt sällskap, så slipper du min traumatiska uppväxt och kan börja njuta redan efter ett par år. För det är en delikatess som du måste lära dig tycka om.
Kolla bilderna! Ser din fördom om hur man äter surströmming ut så? Hembakat ljusugnsbröd, suring, mandelpotatis, tomat, creme fraische, lök och dill. Och kanske lite öl och en snaps därtill.
Jag längtar redan till lördag. Då är det dags igen!
Är du nyfiken och vill testa, så finns mitt recept på en god surströmmingsklämma här!
Och jovisst, den där Mannerström kan minsann det där med surströmming också!

Emilia med dagens rätt – som numera aldrig är fel.

LÄS OCKSÅ

(71)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar