Annons
Annons

Jag är kille för jag har blåa kläder.

I mitt förra inlägg beskrev jag i korthet vad som hände när ”Sara” drabbade barn i klasserna 4-6 på Ursviksskolan utanför Skellefteå. Dagen därpå besökte jag barnen i förskolan.

När jag kommer in i förskolan är fem enmetersmedborgare i full färd med att rita och måla. Det är röda eldsprutande vulkaner, blåa stjärnor och gröna hästar. Jag får en jättefin teckning som en av killarna skrivit ”Sara” på.
– Du måste signera den åt mig, ber jag. En av fröknarna skriver hans namn på ett papper som han ritar av, och sen överlämnar han det signerade verket till mig .

Annons

De som jobbar i förskolan kallar sig pedagoger, men barnen kallar dem ”fröken” oavsett vilket kön de råkar ha. Här är det barnen som bestämmer både kön och titel på personalen. Jag tycker det känns som en bra start och inleder en diskussion om kön med killarna.
– Är du pojke eller flicka? frågar jag killen mitt emot mig.
– Jag är pojke, svarar han utan att tveka.
– Hur vet du det? svarar jag nästan automatiskt.
– Jag har blåa kläder, svarar killen och jag inser att de kanske inte kommit så långt som jag först trodde.
– Jag är kille för jag har kort hår, påstår en lintott till höger om mig.
– Men jag har långt hår, inflikar jag i ett försök att få igång en genusdebatt med nästa generation. Istället blir det helt tyst och barnen ser fundersamma ut. Hela tiden fortsätter de att rita och måla.

– Du har peruk! utropar plötsligt pojken snett framför mig, och pekar på mitt hår.
– Nähä då, säger jag och tar tag i peruken vid tinningarna och virrar nekande på huvudet medan ”håret ” står stilla.
Pojkarna skrattar förtjust och pekar!
Men det blev lite för mycket för en liten 3-åring som ger ifrån sig ett högljutt vrål och tårarna sprutar. En av fröknarna tar hand om barnet. Snart blir det lugnt igen och jag funderar på hur flickor och pojkar i så tidig ålder redan lärt sig hur pojkar och flickor ska vara.

Är du säker på att det inte är en legosoldat?

Är du säker på att det inte är en legosoldat?

Jag går bort till några andra barn som leker med lego. ”Lego” är danska som betyder ”Lek bra” och det verka vara precis vad barnen gör. Flygplan, båtar, bilar och en ensam gubbe mitt i alltihop.
– Är det en legosoldat, säger jag i ett försök att vara lite rolig.
– Nä, det är piloten! tillrättavisar killen mig med en bestämd min. Jag blir lite glad att han inte förstod mitt skämt.
– Men borde hon inte vara på planet då? frågar jag.
– Jo, men han är inne planet och därför syns han inte, förklarar 4-åringen pedagogiskt.
– Jamen hon syns! Du håller ju henne i handen, envisas jag för att kolla om det är viktigt med kön på en pilot.
– Det är en kille som är pilot, säger barnet och koncentrerar sig på att planet ska landa.
– Är det viktig om det är en kille eller tjej som flyger planet? försöker jag.
– Men det är en kille, förklarar han som om jag inte fattat det.
– Men både killar och tjejer kan ju vara piloter, envisas jag. Det var en tjej som flög planet när jag reste hit, ljuger jag. Killen tittar på mig med något tvivlande i blicken.

Lego betyder god lek

Det finns gott om lego på förskolan

– Har du byggt ett hus? försöker jag med en annan kille
– Det är en båt! hävdar han självsäkert.
– Men den har ju ett likadant fönster som i det här huset, säger jag och pekar på fönstret.
– Men det är en båt! säger han en gång till och struntar fullständigt i min invändning. Jag inser att deras lek är på fullaste allvar och skäms lite för att jag försökt lura dom.

De verkar vara på det klara med att jag är en man, men ingen har kommenterat min klädsel på något sätt. Det är viktigt att piloten befinner sig inne i planet trots att barnet håller hen i handen. Det är viktigt att det är en båt trots att det ser ut som ett hus. Men det är fullständigt oviktigt att jag har kjol, smink, tunna svarta strumpor och tjejskor trots att jag är en man.

Men peruken är fortfarande intressant. Alla vill känna på den. Nu sitter jag i en låg soffa med barn och ”fröknar” runt omkring mig. En liten flicka som hållit sig på behörigt avstånd vågar närma sig för att känna på mitt ”hår”. Jag får lov att känna på hennes hår innan hon drar sig tillbaka till frökens trygga famn.
– Ta av peruken! beordrar en av killarna.
– Tänk om den bits? säger jag och försöker låta farlig.
Jag tar av mig peruken och sätter den på handen så den ser ut som ett hårigt troll. Sedan far ”trollet” runt och nafsar på barnen som sitter runt omkring mig. Alla skrattar och försöker fånga trollet. Den lilla flickan sitter tryggt i fröken knä och tittar med stora ögon. Till sist lugnar jag ner ”trollet” och klappar snällt på det.
– Vill du prova den? frågar jag killen som verkar modigast.
– JAAAA! ropar han och försöker slita till sig ”trollet”.
– Du måste vara försiktig om du ska prova den! säger jag förmanande.
Han provar peruken och vi tar en bild. En annan kille till vill prova, men vill inte bli fotograferad.

Alla vill prova min peruk!

Man kan göra mycket kul med en peruk!

Alla killarna vill prova och och sen börjar vi prata om vad vi heter.
De har svårt att tro att jag heter både Claes och Sara och det är ju egentligen alldeles rätt. Jag heter ju bara Claes även om det numera är OK att heta nästan precis vad som helst. Så jag kunde ju faktiskt heta SaraClaes om jag ville.

Det börjar bli dags för Lena, som arrangerat mitt möte med barnen i Ursviken att köra mig till Skellefteå och bussen som ska ta mig till Luleå. Det stora kramkalaset utbryter och alla vinkar i fönstret när vi går.

Det är dags att gå och ingen är rädd längre

Det är dags att gå och ingen är rädd längre

Jag tror det är viktigt att barn får veta att alla människor är olika och det finns sådana som jag. Och att vi kan stoja, prata, skratta och gråta precis som alla andra – trots att vi har peruk.
Det fick aldrig jag uppleva när jag gick i skolan. Jag är jätteglad att Lena bjudit in mig till skolan och låta mig prata med deras barn och ungdomar. Ingen av oss visste hur det skulle gå, men det gick väldigt bra.
Även flickan som blev jätterädd när det visade sig att håret satt löst, vågade sig fram innan det var dags för mig att gå.
Tack, Lena och Ursviksskolan för att jag fick uppleva detta!

Men jag är fortfarande förvånad att det är så få män som inser, att programmera våra barn innebär att programmera vår egen framtid. Det är ett av samhällets viktigaste och förmodligen roligaste jobb.
Och det tar ju effektivt död på alla argument att två kvinnor som lever tillsammans skulle vara olämpliga att uppfostra barn. Fast det bästa för barnet vore förstås att ha två manliga föräldrar? Då skulle det ju bli en perfekt balans till kvinnodominansen i förskolan.

Barn föds med en enda önskan – att få vara lycklig tillsammans med dig!

Läs även om mitt besök hos de andra klasserna på skolan

Barnens föräldrar har godkänt att jag lägger ut bilderna på bloggen.

LÄS OCKSÅ

(323)
(0)

2 kommentarer

Annons

Senaste från Allas

Laddar